Jag är den siste kavalleristen i Sverige. På trupp, alltså.Våren 1967 var det slut.
De beridna jägarna användes främst för spaning och sabotage.
Samt för eldöverfall. Snabba och tysta rörelser. Gerillakrig, om ni så vill.
Nå, jag skulle skriva om Karl XIIs kavalleri. Som betydde mycket för de tidiga framgångarna. Det var ju sed att man skulle anfalla "knä vid knä". Och det måste ha varit hemskt att möta för fotfolket. Men svenskarna anföll "knä bakom knä" i en kil. Och i tre raders djupled. Man red direkt på med blankt vapen. Tidigare hade man saktat in och avfyrat pistolerna. Men så icke nu, allt skulle ske snabbast möjligt. Pistolerna kunde vara bra att ha i närstrid. Motståndarens fotfolk stod ofta i 6-7 rader djupled. Klart att en kil spränger bättre i sådana fall, förutsatt att man kan fylla på i spetsen. Fotsoldaterna förfinade naturligtvis sin teknik. När häst och ryttare var ganska nära löd orden: "Sikta på mulen". Träffade man inte hästen huvud kanske man träffade ryttaren. Mycket effektivare än att skjuta på övriga hästen, så att säga.
---------------&-------------
Här nedan har jag lånat lite text om krigets elände från Fraustadt 1706.
------------
Ungefär vid denna tidpunkt bars chefen för Skånska ståndsdragonerna, överste Christian Albrecht von Buchwald, ur striden med inte mindre än nio skott- och fyra huggsår. Liksom han själv hade regementet blivit hårt åtgånget i striderna. Kaptenerna Daniel von Radeken och August Fredrik von Dessein hade fallit, jämte löjtnanten Mathias Gustaf Menlös. En annan illa tilltygad var Lyths kompanichef Henrik Wilhelm Wrangel som blivit skjuten eller huggen i ansiktet så att "såväl näsan, munnen som tänderna [var] komna i disordre för honom" .
---------------
Till vänster gick även Kronobergs regemente till angrepp: livbataljonen under överste Gabriel Lilliehöök närmast södermanlänningarna och till vänster om dem andra bataljonen under överstelöjtnant Claes Young. . En av de första som stupade var överste Lilliehöök. Han hade hunnit bli omtalad i armén som en mycket tapper och duglig regementschef, främst tack vare sitt oförskräckta försvar av Posen 1704. Och i omgivningen var han känd som en mild och godhjärtad person.
Banan som militär hade varat i 22 år sedan han i Pommern tagit tjänst som pikenerare, och han hade sedan dess varit med i flera krig och många fältslag. Härmed avslutades abrupt en lysande karriär och han efterlämnade både änka och barn.
Vid den smålänska livbataljonen hade kaptenen Carl von Mentzer stigit fram och tagit befälet sedan överste Lilliehöök för en stund sedan mejats ner framför de spanska ryttarna. Även Mentzer blev strax nedskjuten framför sina män.
Stupade och sårade
---------
Överste L. började som pikenerare, från verkliga botten, alltså!
Allt kan man läsa i OSKAR SJÖSTRÖMS BOK FRAUSTADT 1706. Rekommenderas!!
Sedan finns ju alltid
Joachim Mathiae Lyths dagbok, en stor källa till kunskap
om den karolinska armén.
De beridna jägarna användes främst för spaning och sabotage.
Samt för eldöverfall. Snabba och tysta rörelser. Gerillakrig, om ni så vill.
Nå, jag skulle skriva om Karl XIIs kavalleri. Som betydde mycket för de tidiga framgångarna. Det var ju sed att man skulle anfalla "knä vid knä". Och det måste ha varit hemskt att möta för fotfolket. Men svenskarna anföll "knä bakom knä" i en kil. Och i tre raders djupled. Man red direkt på med blankt vapen. Tidigare hade man saktat in och avfyrat pistolerna. Men så icke nu, allt skulle ske snabbast möjligt. Pistolerna kunde vara bra att ha i närstrid. Motståndarens fotfolk stod ofta i 6-7 rader djupled. Klart att en kil spränger bättre i sådana fall, förutsatt att man kan fylla på i spetsen. Fotsoldaterna förfinade naturligtvis sin teknik. När häst och ryttare var ganska nära löd orden: "Sikta på mulen". Träffade man inte hästen huvud kanske man träffade ryttaren. Mycket effektivare än att skjuta på övriga hästen, så att säga.
---------------&-------------
Här nedan har jag lånat lite text om krigets elände från Fraustadt 1706.
------------
Ungefär vid denna tidpunkt bars chefen för Skånska ståndsdragonerna, överste Christian Albrecht von Buchwald, ur striden med inte mindre än nio skott- och fyra huggsår. Liksom han själv hade regementet blivit hårt åtgånget i striderna. Kaptenerna Daniel von Radeken och August Fredrik von Dessein hade fallit, jämte löjtnanten Mathias Gustaf Menlös. En annan illa tilltygad var Lyths kompanichef Henrik Wilhelm Wrangel som blivit skjuten eller huggen i ansiktet så att "såväl näsan, munnen som tänderna [var] komna i disordre för honom" .
---------------
Till vänster gick även Kronobergs regemente till angrepp: livbataljonen under överste Gabriel Lilliehöök närmast södermanlänningarna och till vänster om dem andra bataljonen under överstelöjtnant Claes Young. . En av de första som stupade var överste Lilliehöök. Han hade hunnit bli omtalad i armén som en mycket tapper och duglig regementschef, främst tack vare sitt oförskräckta försvar av Posen 1704. Och i omgivningen var han känd som en mild och godhjärtad person.
Banan som militär hade varat i 22 år sedan han i Pommern tagit tjänst som pikenerare, och han hade sedan dess varit med i flera krig och många fältslag. Härmed avslutades abrupt en lysande karriär och han efterlämnade både änka och barn.
Vid den smålänska livbataljonen hade kaptenen Carl von Mentzer stigit fram och tagit befälet sedan överste Lilliehöök för en stund sedan mejats ner framför de spanska ryttarna. Även Mentzer blev strax nedskjuten framför sina män.
Stupade och sårade
---------
Överste L. började som pikenerare, från verkliga botten, alltså!
Allt kan man läsa i OSKAR SJÖSTRÖMS BOK FRAUSTADT 1706. Rekommenderas!!
Sedan finns ju alltid
Joachim Mathiae Lyths dagbok, en stor källa till kunskap
om den karolinska armén.
