En lyckad bild, eller hur?
Hur snäll som helst. Jag har boxats med honom på skoj.
Från "allå, allå, emliga armén", kommer denna replikväxling. Mellan Konstapel Crabtree och Monsieur Le Clerk
"-You must admire those spanish ballfighters" "-Not a sport I enjoy"
Och samtidigt lånar jag en text av Peter Englund (han tillåter sådant tror jag) som berättar om en annan sorts tjur.
Det är dock viktigt att förstå att det djur vi talar om här få likheter med de tjurar vi kan se i vårt eget land. Tvärtom: den spanska stridstjuren står till vår egen tamtjur som en pitbull står till en pudel. Detta magnifika, vackra djur kan man aldrig kan se utan att känna skräckblandad vördnad, för det är ett av de farligaste man kan möta på denna jord. Visserligen är den något mindre än en vanlig tamtjur, men detta gör den bara smidigare: den springer fortare än en travhäst på korta sträckor, och vänder på en betydligt mindre yta. Den är också mycket stark. En av stridstjurens kännetecken är dess morillo, den enorma knölen med nackmuskler, som sväller när den är retad - jag har själv vid upprepade tillfällen sett tjurar lyfta en hel häst med picador och allt. Den hoppar även förbluffande väl: det är inte helt ovanligt att en stridstjur tar språnget över planket runt arenan, och det har också hänt att tjurar tagit sig ända upp på läktarna, där den med stort eftertryck börjat jaga runt i publiken.
Aggressiviteten är ökänd. Under det tidiga 1800-talet tussade man ihop stridstjurar med andra stora eller farliga djur, bland annat elefanter och tigrar, och tjurarna segrade ofelbart. År 1958 skulle en tjur ledas bort ur arenan i Toledo, då man upptäckt att den såg illa. (De djur som deltar i fäktningarna måste enligt reglerna vara i toppskick.) Den vägrade dock att vallas bort på det vanliga viset - vilket görs med hjälp av specialtränade oxar, cabestros, som likt en liten imitationshjord brukar locka tjuren med sig - varför man försökte mota ut den med hjälp av en lastbil, men djuret stångade bara lastbilen gång på gång, så i slutändan hade man inget annat val än att tillkalla polisen, som sköt den.
Aggressiviteten är ingen slump.
Dels är dessa tjurar att betrakta som halvvilda. De spårar sitt ursprung till de hjordar av frilevande djur som länge fanns på den iberiska halvön, och zoologer betraktar dem som en degenererad variant av den numera utdöda uroxen. De framlever också sin existens i ett halvvilt tillstånd, på jättelika rancher, där de strövar fritt, fjärran från kostallar och mjölkmaskiner i rostfritt stål, och där kontakten med människor med avsikt hålls nere till ett minumum - de som djuren möter sitter dessutom alltid till häst.
Dels är de avlade för att vara aggressiva. För denna varelse är en i hög grad kulturell produkt, ett domesticerat djur som sedan ett par århundraden paradoxalt nog formats för att vara så vilt som möjligt. Urvalet är noggrant, och utförs bland annat med hjälp av en så kallad tentadero, då de tvååriga djurens aggressivitet testas. Tjurkalvarna stöts omkull av ryttare med trubbiga lansar, och de djur som genast ställer sig upp och rusar till motattack tas åt sidan, för att bli stridstjurar; de som tvekar blir korv. Aveln är också långt driven: bara välbyggda, aggressiva djur tillåts fortplanta sig.
HELA TEXTEN
Enda gången jag kan fördra tjurfäktning är när det blir oavgjort. Som mellan Manolete och Islero
MANOLETE
The death of Manolete
Vanliga
